Visa kategori
Vald art
🐜 Myra
Myror är insekter med sex ben och två fasettögon. Drottningar och hanar har dessutom tre punktögon. Hos många bitmyror, till exempel stormyrorna (Formica), har även arbetarna punktögon, men de flesta andra myrarbetare saknar dem. Arbetare lever 1 till 3 år, medan drottningar ofta lever 10 till 20 år och som mest nästan 29 år. Det finns cirka 80 myrarter i Sverige.
Jämförelsetabell
Klicka på en rad för att se mer info om arten ovanför. Värdena är typiska för respektive grupp men variationer förekommer.
| Art | Ben | Ögon | Livslängd | Klass |
|---|
Källor: Naturhistoriska riksmuseet, SLU Artdatabanken, SVA, Sveriges entomologiska förening och universitetens faktablad. Livslängderna gäller arbetare eller vanliga vuxna individer. Drottningar och vissa arter kan leva betydligt längre.
Tusenfotingen har ett så missvisande namn att forskare numera föredrar termen ”mångfoting”. Bara en känd art har fler än 1 000 ben och de flesta kommer inte ens i närheten. Vill du jämföra med andra leddjur kan du läsa om spindelns 8 ben, myrans 6 ben och flugan.
Hur många ben har en tusenfoting?
Nästan ingen tusenfoting har 1 000 ben. De minsta fåfotingarna har 16 ben och Illacme plenipes från Kalifornien har upp till 750. Rekordet är 1 306 ben hos Eumillipes persephone från Australien, som beskrevs 2021. Den vanliga tusenfotingen du stöter på i svenska skogar har betydligt färre ben, oftast mellan 80 och 200.
Namnet ”tusenfoting” är därför inte en korrekt beskrivning utan en historisk överdrift. Forskare och biologer föredrar idag termen ”mångfoting” (Myriapoda) eftersom den inte hänvisar till ett exakt antal. Inom mångfotingarna finns det fyra olika klasser med olika antal ben per kroppssegment, vilket gör att totalsiffran kan variera dramatiskt.
Världsrekordet, Eumillipes persephone och Illacme plenipes
Under lång tid hölls världsrekordet i antal ben av Illacme plenipes, en mångfoting från Kalifornien med upp till 750 ben. Den är så lik en tråd att den lätt missas vid biologiska expeditioner. Hanarna har färre ben (cirka 562) och honorna har fler (upp till 750). Illacme plenipes beskrevs första gången 1928 och hittades sedan inte igen förrän 2005.
Sedan 2021 har dock ett nytt rekord etablerats. En forskargrupp i Australien beskrev arten Eumillipes persephone, namnet betyder ”äkta tusenfoting”, där en hona uppmätte hela 1 306 ben och en annan 998 ben. Hanarna i samma studie hade 818 respektive 778 ben. Detta är de första kända djuren i världen som faktiskt överstiger 1 000 ben och därmed gör skäl för namnet ”tusenfoting”.
Eumillipes persephone lever djupt under jord och hittades 60 meter ner i ett borrhål som gjorts vid malmletning i västra Australien. Den är mindre än en millimeter bred men nästan 10 centimeter lång. Kroppen är helt färglös och djuret saknar ögon. Antennerna och det konformade huvudet hjälper den att navigera i mörker.
Varför har vissa arter så många ben?
Antalet ben hos mångfotingar beror på hur många kroppssegment djuret har. Varje segment hos en dubbelfoting bär två benpar (4 ben totalt), medan enkelfotingar har ett benpar per segment. Eumillipes persephone har över 330 dubbelsegment, vilket förklarar de över 1 300 benen. Antalet kroppssegment ökar under djurets liv, en ung mångfoting har färre ben än en vuxen, och vissa arter fortsätter att lägga till segment livet ut.
Det finns ingen ”riktig” tusenfoting
Den vetenskapliga sanningen är att termen ”tusenfoting” är vetenskapligt missvisande. När människor i vardagligt språk pratar om tusenfotingar kan de mena vilken som helst av flera grupper:
- Dubbelfotingar (Diplopoda), har 2 par ben per dubbelsegment, är växtätare och rör sig långsamt med vågliknande rörelser
- Enkelfotingar (Chilopoda), har 1 par ben per segment, är snabba rovdjur och kan jaga aktivt
- Fåfotingar (Pauropoda), extremt små mångfotingar, ofta under 1 mm
- Dvärgfotingar (Symphyla), också mycket små, lever i jord och förna
Alla fyra grupperna hör till mångfotingarna (Myriapoda). Dubbelfotingarna är den största gruppen med ungefär 11 000 av de 15 500 kända mångfotingsarterna i världen. Sverige har 51 dubbelfotingsarter och 35 enkelfotingsarter.
Tusenfoting i Sverige, max 234 ben
Den svenska tusenfotingen med flest ben är ormkejsarfotingen, som kan ha upp till 234 ben. Det är imponerande men långt från världsrekordet. Resten av Sveriges drygt 100 mångfotingsarter har betydligt färre ben. Många har bara mellan 30 och 100 ben totalt.
Hos enkelfotingar, den snabba, glupska gruppen, har den vanliga svenska arten allt mellan 30 och 50 ben. De är snabba rovdjur och kan hittas under stenar, döda löv och bark i fuktiga skogar. I motsats till sin glupska beteende biter svenska enkelfotingar aldrig människor och är helt ofarliga för oss.
Dubbelfotingar är mycket vanligare och stöter man oftare på i trädgården. De rör sig med karaktäristiska ”vågrörelser” där benparen rör sig i koordinerade vågor från fram till bak. När man tittar på en dubbelfoting i rörelse är det nästan hypnotiskt, det är som om de ”flyter” framåt över marken.
Dubbelfoting vs enkelfoting, viktiga skillnader
| Egenskap | Dubbelfoting (Diplopoda) | Enkelfoting (Chilopoda) |
|---|---|---|
| Ben per segment | 2 par (4 ben) | 1 par (2 ben) |
| Antal arter globalt | Cirka 11 000 | Cirka 3 500 |
| Antal arter i Sverige | 51 | 35 |
| Föda | Växter, förna, döda blad | Insekter, småkryp (rovdjur) |
| Rörelse | Långsam, vågliknande | Snabb och kvick |
| Försvar | Rullar ihop sig, utsöndrar gift | Springer iväg, kan bita |
| Storlek (Sverige) | Vanligtvis 1 till 5 cm | Vanligtvis 2 till 4 cm |
I tropiska klimat blir både dubbel- och enkelfotingar mycket större. Stora enkelfotingar runt Medelhavet kan vara 20–30 cm långa och äter grodor, småfåglar och till och med möss. Trots detta är de inte farliga för människor, de springer iväg snarare än att attackera.
Mångfotingens kropp och anatomi
En mångfoting har en långsträckt, segmenterad kropp som påminner om en mask men med leder och ben. Huvudet är litet och bär ett par antenner som används för att känna omgivningen, eftersom de flesta mångfotingar lever i mörker spelar antennerna en avgörande roll för navigering.
Mundelarna består av två överkäkar och två underkäkar. De senare är hos dubbelfotingar sammanväxta till en speciell struktur som kallas gnathochilarium, en hopplika sammansatt mundel som hjälper dem att skrapa av växtmaterial. Antennerna är ogrenade och tråd- eller klubblika.
Mångfotingens hudskelett (exoskelett) är annorlunda än hos insekter och spindlar. Det släpper igenom vatten lätt, vilket är anledningen till att mångfotingar måste leva i fuktiga miljöer. De torkar snabbt ut om de hamnar på en torr, varm yta. Det är varför man oftast hittar dem under stenar, lossnande bark eller i fuktig mossa.
Var lever tusenfotingar?
Mångfotingar finns över hela världen utom på Antarktis, men de är som mest mångfaldiga i tropiska och subtropiska områden. De föredrar fuktiga miljöer eftersom deras exoskelett släpper igenom vatten och de skulle torka ut i för torra förhållanden.
I Sverige hittar du mångfotingar främst i:
- Skogen: under förna, döda löv och lossnande bark
- Trädgården: under stenar, blomkrukor och kompost
- Komposthögar: där de bidrar till nedbrytningen
- Fuktiga källare: särskilt under hösten när det blir kallt utomhus
- Mossa och löv: där de hittar både fukt och föda
Vissa arter lever djupt under marken, men de allra flesta lever nära markytan. De gör nytta genom att bryta ner döda växtdelar och återföra näringsämnen till jorden.
Mångfotingens evolutionära historia
Mångfotingar är otroligt gamla. Fossila lämningar visar att de hör till de allra första landlevande djuren på jorden, de koloniserade land för cirka 420 miljoner år sedan, långt innan dinosaurierna. De äldsta kända fossila mångfotingar är 326 miljoner år gamla och hittas i Skottland och norra England.
En av de mest fascinerande fynden är Arthropleura, en jättemångfoting som levde under karbontiden (för 326 miljoner år sedan). Ett fossilt segment som hittades norr om Newcastle i Storbritannien är 75 centimeter långt, vilket gör att hela djuret troligen var hela 2,7 meter långt och vägde uppskattningsvis 50 kg. Det är det största landlevande leddjuret som någonsin existerat på jorden.
Arthropleura kunde växa så stor eftersom syrehalten i atmosfären var 35% under karbontiden, jämfört med dagens 21%. Den höga syrehalten möjliggjorde gigantiska leddjur som annars hade haft problem med syresättningen via sina enkla luftrör (trakéer).
Visste du detta?
Antalet ben hos en mångfoting ökar under livets gång. När en ung mångfoting kläcks har den färre kroppssegment än vuxna djur. Vid varje skalömsning lägger den till nya segment, och därmed nya ben. Vissa arter fortsätter att lägga till segment hela livet, vilket är anledningen till att gamla mångfotingar kan ha betydligt fler ben än yngre exemplar av samma art. En studie visade att rekordhållande Eumillipes persephone-honan med 1 306 ben troligen var flera år gammal.
Vanliga frågor om tusenfotingens ben
- Hur många ben har en tusenfoting?
- Antalet ben varierar från 16 till 750 hos de vanliga arterna. En nyupptäckt art (Eumillipes persephone) har dock visat sig kunna ha över 1 300 ben.
- Vilken tusenfoting har flest ben?
- Världsrekordet hålls av Eumillipes persephone i Australien, en hona uppmättes med 1 306 ben 2021. Tidigare rekord hölls av Illacme plenipes i Kalifornien med 750 ben.
- Vilken tusenfoting i Sverige har flest ben?
- Ormkejsarfotingen är den svenska arten med flest ben, upp till 234 stycken. Övriga svenska arter har betydligt färre ben.
- Vad är skillnaden mellan dubbelfoting och enkelfoting?
- Dubbelfotingar (Diplopoda) har 2 benpar per dubbelsegment och är växtätare. Enkelfotingar (Chilopoda) har 1 benpar per segment och är rovdjur.
- Är tusenfotingar farliga?
- Svenska tusenfotingar är helt ofarliga för människor och biter inte. Stora tropiska enkelfotingar kan dock vara giftiga och bitiga, men är fortfarande sällan livshotande.
- Var lever tusenfotingar?
- Tusenfotingar lever i fuktiga miljöer, under stenar, i mossa, under bark, i komposthögar och i fuktig jord. De behöver fukt för att inte torka ut.
- Hur många arter mångfotingar finns det?
- Globalt finns 15 500 arter mångfotingar, varav drygt 100 har hittats i Sverige. Den största gruppen är dubbelfotingarna med cirka 11 000 arter.
- Vad äter tusenfotingar?
- Dubbelfotingar äter växtmaterial, döda blad, mossa och svamp. Enkelfotingar är rovdjur som äter insekter, småkryp och i tropikerna även små ryggradsdjur.
- Hur stor blir en tusenfoting?
- Svenska tusenfotingar är vanligtvis 1–5 cm långa. Tropiska arter kan bli 20–30 cm. Den utdöda jätten Arthropleura blev hela 2,7 meter lång för 300 miljoner år sedan.
- Är tusenfotingar insekter?
- Nej, tusenfotingar är inte insekter. De tillhör en egen klass kallad mångfotingar (Myriapoda) inom stammen leddjur. Insekter har alltid 6 ben.
- Hur länge har tusenfotingar funnits?
- Tusenfotingar är bland de äldsta landlevande djuren på jorden, de koloniserade land för cirka 420 miljoner år sedan. De äldsta kända fossila exemplaren är 326 miljoner år gamla.
- Hur många ögon har en tusenfoting?
- Antalet ögon varierar mellan arterna. Vissa har enkla punktögon (ocelli), hos en del dubbelfotingar upp till 90 stycken. Andra, som världsrekordhållaren Eumillipes persephone, saknar ögon helt eftersom de lever i mörker.